justfiveboys.blogg.se -

Just Take The Bullet- Kapitel 5.

Publicerat 2013-01-29 19:28:33 i Just Take The Bullet

Resten av lektionen gick ganska fort och precis när det ringde ut gav Liam mig en lapp.

"Mitt nummer. Ring mig ikväll om redovisningen." Och när han sagt de lämnade han klassrummet.

Och precis då kom Isabella upp vid min sida.

"Hemma hos mig vid 6?"

"Det blir bra.." Sa jag. Inte jätteexalterad över vår tjejkväll.

"Har det hänt något? Sa han något? Har han flickvän...?"

Jag skrattade lite åt hennes gissningar.

"Haha nej, vi tar det ikväll. Jag kommer vid 6. Puss."

Jag gick raka vägen ut ur klassrummet och mot busshållplatsen där jag ställde mig och väntade på bussen när jag plötsligt kände en hand på min axel.

Jag vände mig och mötte Liams ansikte. Inte här också..!?

____________________________________________________________________________________________

Jag hoppade till en aning av förvåning och andades hastigt in.

"Haha, oj. Förlåt. Skrämde jag dig?" Sa han med ett bländande leende på läpparna.

"Ehm. lite.." Sa jag en aning generat.

"Så du ska också åt det här hållet?" Frågade han kort därefter.

"Ah.." Sa jag och log ett litet léende mot honom.

Det blev en liten tystnad innan jag startade en ny konversation.

"Så.. Jag har inte sett dig på skolan innan?"

"Nej... Jag och min familj flyttade hit när-" Han avbröt sig själv, men jag förstod vad han menade.

"..Din pappa dog?" fyllde jag i tyst, samtidigt som jag tittade ner i marken.

Han nickade långsamt och sänkte blicken till sina skor.

Antingen så var det bara jag som inbillade mig, eller så kom det faktiskt nästan en tår från Liam.

Jag lutade mig närmare honom och sa med en lite lägre ton;

"Jag vet hur det är. Jag finns här om du vill prata."

Jag tog ett steg tillbaka och såg på honom med ett tomt ansiktsuttryck.

"Tack" Mimade han mot mig.

Jag och Liam hade suttit brevid varandra på bussen hela vägen hem och pratat. Han var inte alls som jag trodde att han var. Han var mycket mer öppen och glad.

När vi klev av bussen så kände jag hur jag fick ett otroligt nikotin-sug.

Jag hade provat en cigarett en gång på en fest, och sen hade jag varit fast.

Jag och Liam gick sida vid sida och han såg att jag började bli väldigt nervös och ofokuserad.

"Är du okey..?" frågade han.

"Ehm.. jadå." Sa jag och tvingade fram ett litet léende på mina läppar.

Jag ville inte röka när Liam var i närheten. Det är ju inte precis det bästa intrycket man kan ge... Men jag kunde verkligen inte hålla mitt behov i styr längre.

Jag började rota i min väska och kände mitt cigarett paket, men blev plötsligt osäker igen, men jag drog upp paketet ur min väska och höll det stadigt i min hand.

"Ehm.. är det okey?" Frågade jag och visade paketet för Liam.

"Jadå det är lungt." Sa han och nickade snabbt.

Jag drog smidigt upp en cigarett ur paketet och tände den.

Jag kände hur jag blev mer och mer avslappnad när jag tog dem första blossen.

Liams P.O.V

"Ehm.. är det okey?" Jasmine höll upp cigarettpaket lite diskret

"Jadå det är lungt." Svarade jag en aning chockad, jag trodde inte att Jasmine var den typen av tjej. Men jag hade väl missbedömt henne.

Hon rotade snabbt fram en tändare och tände cigaretten som hon höll mellan sina smala fingrar.

Hon förde den mot sina läppar och drog in röken långsamt. Jag gjorde ingen större grej av det utan ignorerade det bara.

Vi kom till en sträcka där vägen delade sig och jag skulle åt det ena hållet och Jasmine åt det andra.

"Jag ska åt det här hållet.." Sa jag och pekade lätt mot vägen som svängde ned mot mitt hus.

"Oh, Okey. Men vi syns i skolan imorgon?" Sa hon med en frågande min.

"Absolut." Sa jag och log mot henne. Jag vände och började gå iväg från henne.

"Liam vänta!"

Jag vände mig om och möttes av Jasmine som kom springande mot mig.

"Jag tänkte att vi kanske kunde börja på projektet?" Sa hon med ett svagt leende.

"Ja.. Varför inte?" Sa jag och kände hur ett leende spred sig över mitt ansikte.

Jag sträckte ut min arm i en gest att hon skulle ta den i armkrok, vilket hon gjorde. Hon skrattade lite åt min gest, vilket också fick mig att skratta.