____________________________________________________________________________________________

Jag fick en flashback från när mamma ringde mig och grät. Hon förklarade att pappa hade dött när han varit ute och patrullerat med resten av sitt "crew". Det var snart 3 veckor sedan. Jag kunde fortfarande inte förstå det. Jag hann inte ens säga hejdå till honom. 

Jag stod framför spegeln i mitt rum och studerade noga min spegelbild. Jag vart klädd totalt i svart. Inget jag var van vid, men när man ska på begravning måste man väl ha svart antar jag.

"Jas! Vi kommer försent!" Jag hörde mammas röst från nedervåningen och tog en sista snabb koll i spegeln innan jag sakta gick ned för trappen och mötte mamma, Lucas och Mary i hallen. Jag tog min kuvertväska i ena handen och Mary i den andra och gick ut mot bilen.

När vi kom fram till kyrkan klav vi ur bilen och började gå mot den stora folksamlingen. Det var nämligen inte bara min pappa som skulle begravas utan också resten av hans kollegor som blev skjutna i attacken. Jag kände igen de flesta familjerna, eftersom att min pappa och hans kollegor stod väldigt nära varandra så brukade vi passa på att samlas alla familjer när dom väl var hemma. Det var ungefär 6 måndare sedan pappa var hemma sista gången. Och jag kommer ihåg att han sa till mig att han älskade mig. Sedan gick han bort mot säkerhetskontrollen på flygplatsen.

 

Jag kände som sagt igen nästan alla som var där. Men det var en familj som jag inte kände igen. Det var en kvinna i 45-50 års åldern, en kille i 19 års åldern, alltså ungefär lika gammal som mig, och en tjej, också runt 19-20. Jag hade aldrig sett dom förr och med den familjen så blev vi sju familjer. Trots att dem bara var 6 med pappa. Vi gick förbi den okända familjen och jag fick ögonkontakt med den långa brunhåriga killen. Jag nickade stelt åt honom i en "Jag beklagar sorgen"-gest, och han nickade tillbaka.

 

När vi kom in i själva kyrkan så fanns där 7 kistor. Allt började gå upp för mig. Den okända familjen var den nya soldatens familj som pappa hade pratat om innan han åkte. Han hade iallafall nämnt att dem skulle bli 7 stycken i patrullen när han kom tillbaka till Irak.

Jag mamma, Lucas och Mary satte oss på en tom kyrkbänk, men kort därefter kom en av de andra soldaternas familjer och satte sig brevid oss. Mamma nickade kort till kvinnan som jag kände igen men inte kom ihåg namnet på. Kvinnan nickade tillbaka och log ett stelt leende.

Tillslut kom prästen in och började predika. Jag lyssnade inte så noga, uta tänkte mest på den där killen.

Jag kollade mig lite diskret över båda axlarna och ungefär 3 bänkar ifrån vår satt han. Vi fick ögon kontakt ännu en gång, men denna gången bröt jag den fort. Jag fick en konstig känsla när jag såg på honom. Som en rysning när man sett något riktigt otäckt. Jag vände blicken mot prästen igen och försökte koncentrera mig på vad han sa. Men olyckligtvis misslyckades jag.

____________________________________________________________________________________________

Och DÄR kom första kapitlet!! Jag fick skriva om hela kapitlet, för det typ försvann när jag skulle lägga upp det.. ;_; jaja, Här har ni det iallafall! hoppas ni gillar det! och om ni hr några frågor eller liknande är det bara att kommentera er fråga :) Ha det bra. 

xx matilda.