Just Take The Bullet- Kapitel 3.
"Haha, samma här. vi hörs sen."
"Jadå, puss."
Jag la på och gick in genom dörren till mitt hus och gick direkt upp till mitt rum och lade mig på sängen.
Det tog inte lång tid innan jag somnade, men jag vaknade senare av att min mobil ringde.
____________________________________________________________________________________________
"Lämnade du dina syskon hemma ensamma, bara för att du ville ut och festa!? Lucas kanske klarar sig själv, men tänk på Mary? Tänk om det hade hänt något?....." Jag hörde hur mamma skällde ut mig i telefonen, men jag var alldeles för bakfull för att orka bry mig.
För bara ett år sedan hade jag varit mammas lilla ängel, skött skolan exemplariskt och alltid kommit hem i tid om kvällarna. Men det senaste året har jag känt att jag måste ta tag i mitt liv. Man måste ju leva medans man är ung. Right? Så jag har gått på fler fester och så vidare. Jag har även ändrat min attityd, när jag insåg att jag var alldeles för mesig.
"Jasmin? Lyssnar du på mig?"
"Mmh.." Svarade jag drygt.
"Jasmin Scarlet Edwards! du har utegångsförbud enda fram tills skolan börjar!"
När jag hörde ordet utegångsförbud reagerade jag direkt och protesterade snabbt. Men mamma gav inte med sig.
Vi la på och jag var rent förbannad. Jag kastade kuddar, och andra saker som var nära mig, omrking mig och grymtade frustrerat.
Resten av dagen spenderade jag på min säng med datorn i knät och spammade twitter.
Min mamma vart bortrest enda tills skolan började igen, vilket var om en vecka. Jag orkade verkligen inte med skolan. Men det är sista året på high school, så jag får väl stå ut.
Tillslut stod jag inte ut mer. Jag gav fan i hur arg mamma skulle bli. Jag var tvungen att komma ut. Jag kunde ju bli socialt handikappad eller något sådant annars? Lucas var inte hemma, somvanligt. Men det var Mary, men henne satte jag framför Finding Nemo som hon gärna såg för trehundrafemtioelfte gången ungefär.
Jag drog på mig mina svarta basic Converse, min skinnjacka och förde stegen utåt.
"You're up to meet? xx <3" Jag slängde iväg sms:et till Isabella och det tog ine lång tid innan det plingade till i min Iphone.
"'Course! I'll meet you at McDonalds in 10! xxx :)"
Jag styrde snabbt mina steg mot Vårat närmaste McDonalds som låg ungefär 10-12 minuter bort.
När jag kommit fram så stod där redan Isabella och väntade på mig. Vi kramade om varandra och jag berättade att jag hade utegångs förbud och var tvungen att vara hemma om 2 timmar. Hon fattade läget och vi började spatsera runt och prata om saker som vi brukade prata om när vi var själva.
När vi gick där på gatan och pratade och skrattade högt om vart annat så skymtade jag en person jag kände igen i ögonvrån.
Jag tittade snabbt på honom rakt över gatan och Isabella märkte det genast.
"ooh. Han såg inte helt fel ut, du har bra smak iallafall Jas.." Jag blängde irriterat på henne och började förklara.
"Han var på begravningen.. hans pappa dog samtidigt." Isabella fattade grejjen och det blev en liten tystnad.
Men efter ett tag återgick Isabella till sitt samma glada jag och började prata på.
Men jag kunde inte släppa honom, det var något speciellt med honom, något.... konstigt?
____________________________________________________________________________________________
wohoooo! Äntligen! Ska faktiskt erkänna att jag har glömt bort novellen lite, men jag har mycket läxor och prov framöver, så det kanske inte blri någon super uppdatering, men jag ska verkligen försöka! Jag hoppas att ni gillar det iallafall, och jag skulle gärna vilja tacka för två väldigt fina kommentarer på förra kapitelet. <3 TACK. <3 xx Matilda.
Just Take The Bullet- Kapitel 2.
Jag kollade mig lite diskret över båda axlarna och ungefär 3 bänkar ifrån vår satt han. Vi fick ögon kontakt ännu en gång, men denna gången bröt jag den fort. Jag fick en konstig känsla när jag såg på honom. Som en rysning när man sett något riktigt otäckt. Jag vände blicken mot prästen igen och försökte koncentrera mig på vad han sa. Men olyckligtvis misslyckades jag.
____________________________________________________________________________________________
"Wanna join the party at Jasons house? xx :)" Jag log åt sms:et jag hade fått från Isabella. Jason och Isabella hade varit tilsammans i lite mer än ett halvår, vilket förvånade mig eftersom att Jason är en av dem populäraste killarna i hela skolan. Och jag kan ju inte neka att han såg bra ut, för det gör han.
"Ofcourse I wanna join! Puck me up in an hour. x <3"
Såklart jag ville gå! Det var förmodlgen sista festen innan skolan började igen så jag tvekade inte en sekund.
Jag hoppade snabbt in i duschen och lät det varma vattnet rinna längst min kropp. När jag kom ut ur duschen virade jag en handduk runt min kropp och en annan runt mitt blöta hår. Jag gick in på mitt rum och ställde mig framför min öppna garderob. Det tog inte lång tid innan jag visste vad jag skulle ha på mig. Min vita tajta klänning med långa ärmar, ett halsband, ett par klackar och en svart kuvertväska. Perfekt. Tänkte jag för mig sjäv.
Jag la fram kläderna, smyckena och skorna på sängen innan jag blåste mitt hår, lockade några lösa, urborstade lockar i det och sminkade mig.
Mamma var inte hemma så jag lämnade Mary tilsammans med Lucas, och förklarade för honom att jag förmodligen kommer hem inatt, eller imorron.
Jag hörde att en bil körde upp på uppfarten till vårt hus och kollade ut genom köksfönstret. Och mycket riktigt var det Isabellas bil som stod där. En vit BMW, förmodlingen en dyr sådan. Jag menar, Isabellas familj lever inte i fattigdom precis.. Hennes föräldrar äger någon fastighetsförmedling eller något sådant. Jag hade inte lyssnat så noga när hon hade berättat om det. Jag drog på mig mina Jeffery Campbells som jag hade lagt fram tidigare och gick ut mot bilen.
Jag öppnade framdören och klev in i bilen där Isabella satt vid ratten.
"Heeeej!" Utbrast hon och gav mig en kram. Jag besvarade kramen och skrattade till lite.
"Let's do thiis!" Utbrast vi i kör tillsammans, innan hon backade ut från uppfarten och körde bort från mitt hus.
Jag kände hur någon lade en hand på min midja bakifrån. Jag vände mig om och såg en okänd blond killle i min ålder.
"Och vad heter du då snygging?" San han med en märkbart påverkad röst.
"Lite för många tequila killen?" Sa jag och gick därifrån med snabba steg. Jag kände återigen killens hand, men denna gången runt min handled.
Jag vände mig ännu en gång för att möta den blonda killens ansikte.
"Komigen, en kyss?" Jag kände hans andedräkt mot mina läppar och tvekade till en början med gav med mig och kysste honom, mest för att han skulle ge sig och gå därifrån sen.
Jag kände hur hans tunga bad om tillträde till min mun, men jag spelade svår och gjorde ingenting.
Efter ett tag kände jag hur frustrerad han började bli, vilket var riktigt kul. Var det något jag älskade så var det att driva med fulla människor. Efter ett tag tog jag avstånd från honom och han kollade på mig med en irriterad min, men den irriterade minen övergick snart i ett snett leende.
"Jag gillar svåra tjejer.." Sa han och lade sina händer runt min midja.
"Men jag gillar inte fulla och kåta killar som dig. Tyvärr, inte ikväll baby." Jag jag och gick därifrån, och denna gången så kom jag faktiskt någonstans.
"Vart tog du vägen?" Isabella avslutade sin fina lilla stund med Jason när hon såg mig gå mot köket.
Jag fortsatte att gå utan att stanna, men hon tog tag i min handled, precis som den där killen hade gjort, och upprepade frågan än en gång.
"Vart tog du vägen frågade jag."
"Jag fick någon pervers blond kille efter mig, som trodde att vi skulle ha mer kul än vad vi hade." Sa jag, lite underförstått. Hon kollade över axeln på mig och pekade.
"Han?" Jag vände mig om och kollade på killen hon pekade på.
"Japp. Han." Sa jag när jag hade konstaterat att det var han.
"Det är Alex. Han brukar gå lite över gränsen när han har druckit. Han menar inget illa."
Jag ruskade kort på huvudet. "Näh, näh.."
"Finns det någon Bacardi eller?" Isabella tog fram två stycken Bacardi och gav mig en.
"Skål?"
"Skål!"
Morgonen därpå vaknade jag i ett ljust rum, i en okänd säng. Jag vände mig om och möttes av ett ännu ett främmande ansikte. Jag hade inget minne av att jag hade gjort något jag kunde ångra, men man vet ju aldrig så jag lämnade en lapp som sa att vi skulle ses igen, vilket vi absolut inte skulle, och gick sedan därifrån.
När jag kom utanför dörren visste jag ungefär vart jag var och kunde lätt gå den lilla biten hem.
När jag kommit en bit hör jag hur min mobil börjar ringa och Isabellas namn lyser upp skärmen.
"Vart är du?" hör jag hennes trötta röst säga när jag svarat. Bakfull.
"Påväg hem.. Själv då?"
"Hos Jason, vart tog du vägen igår?"
"Jag kommer inte riktigt ihåg.. Jag vaknade hos någon random kille."
"Ojdå."
"Jaa. Men jag tror inte att det hände något. Men kan vi höras sen? Jag är hemma nu och ska sova hela jävla dagen.."
"Haha, samma här. vi hörs sen."
"Jadå, puss."
Jag la på och gick in genom dörren till mitt hus och gick direkt upp till mitt rum och lade mig på sängen.
Det tog inte lång tid innan jag somnade, men jag vaknade senare av att min mobil ringde.
____________________________________________________________________________________________
Och kapitel 2. :D Hoppas ni gillar det och lämna gärna en lite kommentar!
// matilda. <3
Just Take The Bullet- Kapitel 1.
____________________________________________________________________________________________
Jag slängde ner min mobil i väskan och sprang. Sprang så fort jag kunde genom centrala London. Isabella ropade på mig, men jag stannade inte. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag bara sprang och sprang. Det enda jag kunde höra var ljudet från mina egna andetag och hjärtslag, och surret från Londons trafik. Jag sprang enda tills benen började säga ifrån och jag föll ihop på marken. Jag föll ihop mitt ibland alla människor. Mitt i gatan. Mitt i London. "Jag kan lika gärna dö nu" Tänkte jag för mig själv.
____________________________________________________________________________________________
Jag fick en flashback från när mamma ringde mig och grät. Hon förklarade att pappa hade dött när han varit ute och patrullerat med resten av sitt "crew". Det var snart 3 veckor sedan. Jag kunde fortfarande inte förstå det. Jag hann inte ens säga hejdå till honom.
Jag stod framför spegeln i mitt rum och studerade noga min spegelbild. Jag vart klädd totalt i svart. Inget jag var van vid, men när man ska på begravning måste man väl ha svart antar jag.
"Jas! Vi kommer försent!" Jag hörde mammas röst från nedervåningen och tog en sista snabb koll i spegeln innan jag sakta gick ned för trappen och mötte mamma, Lucas och Mary i hallen. Jag tog min kuvertväska i ena handen och Mary i den andra och gick ut mot bilen.
När vi kom fram till kyrkan klav vi ur bilen och började gå mot den stora folksamlingen. Det var nämligen inte bara min pappa som skulle begravas utan också resten av hans kollegor som blev skjutna i attacken. Jag kände igen de flesta familjerna, eftersom att min pappa och hans kollegor stod väldigt nära varandra så brukade vi passa på att samlas alla familjer när dom väl var hemma. Det var ungefär 6 måndare sedan pappa var hemma sista gången. Och jag kommer ihåg att han sa till mig att han älskade mig. Sedan gick han bort mot säkerhetskontrollen på flygplatsen.
Jag kände som sagt igen nästan alla som var där. Men det var en familj som jag inte kände igen. Det var en kvinna i 45-50 års åldern, en kille i 19 års åldern, alltså ungefär lika gammal som mig, och en tjej, också runt 19-20. Jag hade aldrig sett dom förr och med den familjen så blev vi sju familjer. Trots att dem bara var 6 med pappa. Vi gick förbi den okända familjen och jag fick ögonkontakt med den långa brunhåriga killen. Jag nickade stelt åt honom i en "Jag beklagar sorgen"-gest, och han nickade tillbaka.
När vi kom in i själva kyrkan så fanns där 7 kistor. Allt började gå upp för mig. Den okända familjen var den nya soldatens familj som pappa hade pratat om innan han åkte. Han hade iallafall nämnt att dem skulle bli 7 stycken i patrullen när han kom tillbaka till Irak.
Jag mamma, Lucas och Mary satte oss på en tom kyrkbänk, men kort därefter kom en av de andra soldaternas familjer och satte sig brevid oss. Mamma nickade kort till kvinnan som jag kände igen men inte kom ihåg namnet på. Kvinnan nickade tillbaka och log ett stelt leende.
Tillslut kom prästen in och började predika. Jag lyssnade inte så noga, uta tänkte mest på den där killen.
Jag kollade mig lite diskret över båda axlarna och ungefär 3 bänkar ifrån vår satt han. Vi fick ögon kontakt ännu en gång, men denna gången bröt jag den fort. Jag fick en konstig känsla när jag såg på honom. Som en rysning när man sett något riktigt otäckt. Jag vände blicken mot prästen igen och försökte koncentrera mig på vad han sa. Men olyckligtvis misslyckades jag.
____________________________________________________________________________________________
Och DÄR kom första kapitlet!! Jag fick skriva om hela kapitlet, för det typ försvann när jag skulle lägga upp det.. ;_; jaja, Här har ni det iallafall! hoppas ni gillar det! och om ni hr några frågor eller liknande är det bara att kommentera er fråga :) Ha det bra.
xx matilda.
Välkommen.
Hej och välkommen till min nya blogg!
(Min gamla novell blogg finns fortfarande kvar på www.liveturannanvinkel.devote.se)
Här kommer jag att skriva fanfic's om dem fem killarna i One Direction.
Jag ber om ursäkt för designen osv, men den är bara tillfällig, hade tänkt att min kära vän skulle få hjälpa mej med den senare. :)
Jag hade också kanske försökt mig på att skriva dialogerna på engleska, jag får se hur det blir med det. Om ni absolut inte vill det så säg till för guds skull!!
Jag kanske inte alls trivs med att skriva på engelska. Vi får som sagt se. :)
Men redan nu ikväll (7/9-12) hade jag tänkt att börja tänka på vad och vem som fanficen ska handla om.
Men så fort jag har kommit på allt ovanför, så ska jag lägga ut kapitel 1. ^^
Men puss och kram så hörs vi!
Psst.. ni får gärna tips om novellen till era vänner. <3
