Jag hoppade till en aning av förvåning och andades hastigt in.

"Haha, oj. Förlåt. Skrämde jag dig?" Sa han med ett bländande leende på läpparna.

"Ehm. lite.." Sa jag en aning generat.

"Så du ska också åt det här hållet?" Frågade han kort därefter.

"Ah.." Sa jag och log ett litet léende mot honom.

Det blev en liten tystnad innan jag startade en ny konversation.

"Så.. Jag har inte sett dig på skolan innan?"

"Nej... Jag och min familj flyttade hit när-" Han avbröt sig själv, men jag förstod vad han menade.

"..Din pappa dog?" fyllde jag i tyst, samtidigt som jag tittade ner i marken.

Han nickade långsamt och sänkte blicken till sina skor.

Antingen så var det bara jag som inbillade mig, eller så kom det faktiskt nästan en tår från Liam.

Jag lutade mig närmare honom och sa med en lite lägre ton;

"Jag vet hur det är. Jag finns här om du vill prata." 

Jag tog ett steg tillbaka och såg på honom med ett tomt ansiktsuttryck.

"Tack" Mimade han mot mig.

 

Jag och Liam hade suttit brevid varandra på bussen hela vägen hem och pratat. Han var inte alls som jag trodde att han var. Han var mycket mer öppen och glad. 

När vi klev av bussen så kände jag hur jag fick ett otroligt nikotin-sug. 

Jag hade provat en cigarett en gång på en fest, och sen hade jag varit fast. 

Jag och Liam gick sida vid sida och han såg att jag började bli väldigt nervös och ofokuserad.

"Är du okey..?" frågade han.

"Ehm.. jadå." Sa jag och tvingade fram ett litet léende på mina läppar.

Jag ville inte röka när Liam var i närheten. Det är ju inte precis det bästa intrycket man kan ge... Men jag kunde verkligen inte hålla mitt behov i styr längre. 

Jag började rota i min väska och kände mitt cigarett paket, men blev plötsligt osäker igen, men jag drog upp paketet ur min väska och höll det stadigt i min hand.

"Ehm.. är det okey?" Frågade jag och visade paketet för Liam.

"Jadå det är lungt." Sa han och nickade snabbt.

Jag drog smidigt upp en cigarett ur paketet och tände den.

Jag kände hur jag blev mer och mer avslappnad när jag tog dem första blossen.

 

"Ehm.. är det okey?" Jasmine höll upp cigarettpaket lite diskret 

"Jadå det är lungt." Svarade jag en aning chockad, jag trodde inte att Jasmine var den typen av tjej. Men jag hade väl missbedömt henne.

Hon rotade snabbt fram en tändare och tände cigaretten som hon höll mellan sina smala fingrar.

Hon förde den mot sina läppar och drog in röken långsamt. Jag gjorde ingen större grej av det utan ignorerade det bara.

 

Vi kom till en sträcka där vägen delade sig och jag skulle åt det ena hållet och Jasmine åt det andra.

"Jag ska åt det här hållet.." Sa jag och pekade lätt mot vägen som svängde ned mot mitt hus.

"Oh, Okey. Men vi syns i skolan imorgon?" Sa hon med en frågande min.

"Absolut." Sa jag och log mot henne. Jag vände och började gå iväg från henne.

"Liam vänta!" 

Jag vände mig om och möttes av Jasmine som kom springande mot mig.

"Jag tänkte att vi kanske kunde börja på projektet?" Sa hon med ett svagt leende.

"Ja.. Varför inte?" Sa jag och kände hur ett leende spred sig över mitt ansikte.

 Jag sträckte ut min arm i en gest att hon skulle ta den i armkrok, vilket hon gjorde. Hon skrattade lite åt min gest, vilket också fick mig att skratta.

 

 

 

 

 

____________________________________________________________________________________________

Jag fick en flashback från när mamma ringde mig och grät. Hon förklarade att pappa hade dött när han varit ute och patrullerat med resten av sitt "crew". Det var snart 3 veckor sedan. Jag kunde fortfarande inte förstå det. Jag hann inte ens säga hejdå till honom. 

Jag stod framför spegeln i mitt rum och studerade noga min spegelbild. Jag vart klädd totalt i svart. Inget jag var van vid, men när man ska på begravning måste man väl ha svart antar jag.

"Jas! Vi kommer försent!" Jag hörde mammas röst från nedervåningen och tog en sista snabb koll i spegeln innan jag sakta gick ned för trappen och mötte mamma, Lucas och Mary i hallen. Jag tog min kuvertväska i ena handen och Mary i den andra och gick ut mot bilen.

När vi kom fram till kyrkan klav vi ur bilen och började gå mot den stora folksamlingen. Det var nämligen inte bara min pappa som skulle begravas utan också resten av hans kollegor som blev skjutna i attacken. Jag kände igen de flesta familjerna, eftersom att min pappa och hans kollegor stod väldigt nära varandra så brukade vi passa på att samlas alla familjer när dom väl var hemma. Det var ungefär 6 måndare sedan pappa var hemma sista gången. Och jag kommer ihåg att han sa till mig att han älskade mig. Sedan gick han bort mot säkerhetskontrollen på flygplatsen.

 

Jag kände som sagt igen nästan alla som var där. Men det var en familj som jag inte kände igen. Det var en kvinna i 45-50 års åldern, en kille i 19 års åldern, alltså ungefär lika gammal som mig, och en tjej, också runt 19-20. Jag hade aldrig sett dom förr och med den familjen så blev vi sju familjer. Trots att dem bara var 6 med pappa. Vi gick förbi den okända familjen och jag fick ögonkontakt med den långa brunhåriga killen. Jag nickade stelt åt honom i en "Jag beklagar sorgen"-gest, och han nickade tillbaka.

 

När vi kom in i själva kyrkan så fanns där 7 kistor. Allt började gå upp för mig. Den okända familjen var den nya soldatens familj som pappa hade pratat om innan han åkte. Han hade iallafall nämnt att dem skulle bli 7 stycken i patrullen när han kom tillbaka till Irak.

Jag mamma, Lucas och Mary satte oss på en tom kyrkbänk, men kort därefter kom en av de andra soldaternas familjer och satte sig brevid oss. Mamma nickade kort till kvinnan som jag kände igen men inte kom ihåg namnet på. Kvinnan nickade tillbaka och log ett stelt leende.

Tillslut kom prästen in och började predika. Jag lyssnade inte så noga, uta tänkte mest på den där killen.

Jag kollade mig lite diskret över båda axlarna och ungefär 3 bänkar ifrån vår satt han. Vi fick ögon kontakt ännu en gång, men denna gången bröt jag den fort. Jag fick en konstig känsla när jag såg på honom. Som en rysning när man sett något riktigt otäckt. Jag vände blicken mot prästen igen och försökte koncentrera mig på vad han sa. Men olyckligtvis misslyckades jag.

____________________________________________________________________________________________

Och DÄR kom första kapitlet!! Jag fick skriva om hela kapitlet, för det typ försvann när jag skulle lägga upp det.. ;_; jaja, Här har ni det iallafall! hoppas ni gillar det! och om ni hr några frågor eller liknande är det bara att kommentera er fråga :) Ha det bra. 

xx matilda.

Hej och välkommen till min nya blogg!

(Min gamla novell blogg finns fortfarande kvar på www.liveturannanvinkel.devote.se) 

Här kommer jag att skriva fanfic's om dem fem killarna i One Direction.

Jag ber om ursäkt för designen osv, men den är bara tillfällig, hade tänkt att min kära vän skulle få hjälpa mej med den senare. :)

Jag hade också kanske försökt mig på att skriva dialogerna på engleska, jag får se hur det blir med det. Om ni absolut inte vill det så säg till för guds skull!! 

Jag kanske inte alls trivs med att skriva på engelska. Vi får som sagt se. :)

Men redan nu ikväll (7/9-12) hade jag tänkt att börja tänka på vad och vem som fanficen ska handla om.

Men så fort jag har kommit på allt ovanför, så ska jag lägga ut kapitel 1. ^^

 

Men puss och kram så hörs vi!